Veronica Sandahl

Dag 2

22 Augusti 2010.

Igår kväll innan jag gick och lade mig, fick jag plötsligt en fruktansvärd hemlängtan. Jag saknade mamma, min hemmiljö och aktiviteterna. Gerlesborg ligger inte in nån storstad, det ligger nästan i mitten av ingenmansland och är betydligt mindre än Säffle. Jag var beredd innan att miljön skulle var annorlunda men de var riktig kulturkrock. Allting ligger så långt bort! Jag kan inte spontant åka och handla, shoppa eller ens köpa mig en liten godis-påse. Bovallstrand ligger typ fyra km bort och Hamburgsund en mil bort. Skolan ligger bara typ två km men de kommer va tufft när vintern kommer (det finns inget gatubelysning!). Mamma var också lite förtvivlad över situationen. 

Det var inga problem när jag flyttade till Karlstad för att studera. Jag var
bekant med staden och jag hade nära till allting. När jag åkte på språkresa för fem år sedan, så var det till Hastings och då var jag bara borta i tre veckor. Sist jag hade en sådan stark hemlängtan var typ när jag skulle övernatta hemma hos Mikaela (Jag var typ 10-11 år.).

Jag fick ringa till mamma och gråta ut lite. De är ju inte så lätt!

Men nu idag är de betydligt bättre. Jag och Marianne tog en tur med hennes bil runt om i området. Vi åkte till skolan och sedan var vi på "Konstkollektivet". Ett café och inköpsställe och där fick jag möjlighet att träffa några andra års elever och vi hade trevlig pratstund ihop på Cafet.

Senare under eftermiddan, tog jag friheten att ta mig en tur med cykeln nere till skolan igen. Skolan är rätt fin både utanpå och inuti med fina hallar och en stor köks-restarurang. Jag träffade eleverna igen när jag cyklade runt om i området, jag blev bjuden på fika och sedan var vi på stranden. Jag hade ingen bikini med mig så jag kollade på när dom badade. Vi pratade och jag frågade ut lite om att studera och bo här. De flesta av dem kom från Stockholm och Gävle och för dem var de precis samma sak, att i början var det lite kämpigt pga av miljön och avståndet till butiker, men man vande sig och man började uppskatta området.

Nu känns det betydligt bättre efter ha utforskat området lite mer och fått en liten bild över eleverna på skolan. Allt kändes så mörkt innan. Huset och Marianne var de enda som jag kände till. Visste ingenting hur skolan såg ut inuti eller folket. Nu känns det betydligt ljusare och inte alls isolerat och jobbigt som de va innan.