1:e december 2012.
Imorse såg jag det första avsnittet av ”Mysteriet på Greveholm- Grevens återkomst”.
Jag var bara cirka nio år gammal när julkalendern gick på Svt år 1996. Både jag och syrran såg på den varje morgon innan vi gick till skolan och vi passade även på att spela in alla avsnitt på VHS. Videobanden finns fortfarande kvar i lådan men kvalitén är nog nu inte den bästa. Får nog önska mig serien i julklapp på DVD.
Den yngre generation som är födda efter 1996 undrar nog; ”Vad handlar Mysteriet på Greveholm om? Hur kommer det sig att den är mest omtyckta och populäraste julkalendern av alla julkalendrar som har spelats in genom åren?
Hur kan en julkalender som har både ett stort slott, spöken, robotar, julnissar, vandrande skelett och utomjordningar blivit en sådan stor hit!?
Hur kommer det sig att den fick en sån stor succé och inte ”En december Dröm”, ”En riktig Jul” eller ”Superhjältekul” etc?
Denna kombination med så många övernaturliga ting skulle säkert ha gjort serien till en flopp som många andra julkalendrar om det hade varit någon annan regissör eller författare till den. Varför blev den inte det?
Jag vet inte ni som är födda under 00-talet anser om serien? Med tanke på att specialeffekterna och 3D inte var helt 100 % perfekt på den tiden ser den kanske väldigt amatörmässigt ut nu i dagens ögon. Visst håller jag med om att teknologin har gått framåt och skelettet Greven ser mest roligt och väldigt stel ut nu i mina vuxna ögon, men på min tid var han ganska läskig. (För mig var han läskig när jag var liten).
Jag tror att anledningen till att ”Greveholm” är så omtyckt ligger mycket på personkemin!
Föräldrarna Leif och Astrid är sköna och seriöst roliga ihop. Astrid är en pedantiskt Flortant och Leif en misslyckad Ingenjör. De har en kemi som gör att de känns som ett riktigt par och inte lätt bortglömda sidokaraktärer som bara är där. Och det bästa av allt: De tror inte på spöken!
Sedan har vi storasystern Melitta. Hon är vilken annan typiskt tonåring som helst men har viljan att bevisa att spöken finns för föräldrarna så de kan flytta hem igen. Detta tycker jag att är ett plus att serien tog med en tonårssyster med i julkalendern . Någon som spökena kan riktigt skrämma och någon för småsyskonen att reta med
Nu småsyskonen Lillan och Ivar: Lillan är den enda i hela familjen som inte pratar skånska (Väääälldigt konstigt!), vilket är ett litet minus men som kompenseras med hennes stora intresse för spöken och raketer. Ivar är den mest äventyrslystna medlemmen i familjen. Han vill leka riddare och förgöra en trollkarl eller en drake. Minus för honom är skådespelarens ibland dårliga agerande i vissa scener.
Till slut Jean och Staffan! Bättre och roliga spöken kan man inte få! Det gör ett perfekt team spöken som gör allt för att familjen ska bort från deras slott, men tyvärr misslyckas gång på gång.
Hela familjen och alla sidokaraktärer var med och gjorde ett mycket bra jobb tillsammans. Ingen var undangömd, bortglömd eller för jobbig eller för tråkig att ha i rutan.
Vad jag tror varför många julkalendrar har floppat är nog pga Kemin mellan skådespelare.
Ibland har kört med bara barnskådespelare som huvudpersoner i serien. Oftast en pojke och en flicka (Pojken är oftast mjuk och sårbar, flickan är tuff och listig.) för det ska bli en jämn könfördelning. Inget fel med det men det känns nu efter år 2000 kanske ”cliche” och förutsägbart. Och pga.deras ålder är deras skådespeleri ibland inte världens bästa och under vissa situationer kan deras agerande kännas platta och uttryckslösa.
Nu skyller jag inte bara på barnen pga. av floppade julkalendrar. I sådana pressade och tidskrävande situationer gjorde de nog sitt allra bästa. I andra julkalendrar har det hänt att de äldre skådespelarna ha råkat ta för mycket plats och omedvetet trängt bak de riktiga huvudpersonerna, dvs. säga barnen i skymundan. Gjorde att vi kommer mycket lättare ihåg dem än barnen. Det tycker jag är lite synd och i vissa fall gjorde de vuxna skådespelarna heller inte i bra ifrån sig. Försökt vara överdrivet roliga med kostymering och klatschiga repliker men misslyckas.
Sedan kan vi såklart klandra regissören, manuset och producenten etc. men de skulle ta hela natten att skriva om!
Här är min lista över de bästa julkalendrarna och kort recension varför:
1. Greveholm 1996: Perfekt familjkemi, bra skådespelare och bra barnskådespelare. Roliga repliker och oförutsägbara scener och plots. Vem trodde att slottets torn egentligen var en raket!?
2. Sunes Jul 1991: Perfekt familjekemi, (jätte)rolig pappa, rolig mamma, rolig syrra, och roliga men ibland småelaka lillebrorsor. Roliga och oförglömliga repliker. En familj som inte glöms bort så lätt!
3. Pelle Svanslös 1997: Ett exempel på bra vuxna skådespelare som inte är blyga av sig att klä ut sig till katter. Bra manus, bra kostymering och bra julanda.
4. Hotell Gyllene Knorren 2010: Den enda av alla 00-talets julkalendrar som jag följde. Bra familjekemi, bra barnskådespelare, bra manus som är skriven Måns Gahrton och Johan Unenge, skaparna till Eva & Adam och Livet Enligt Rosa. (Tror att det är tack vare dem som den blev så bra!)
5. Pettson & Findus 1993: Ännu ett exempel på en julkalender med bra vuxna skådespelare.
Jag har nu sett det första avsnittet av ”Mysteriet på Greveholm- Grevens återkomst”. Jag vet inte vad jag kan säga om julkalendern just nu, men jag hoppas verkligen att den inte kommer bli en flopp!
0 kommentar(er)
