Veronica Sandahl

Första dagen

7:e September 2016.

 

Man hinner inte skriva ner allting vad som händer runt omkring en och hur man ska kunna sammanfatta det i ett blogg inlägg. En dag har gått sedan jag kom till Grabroks Värdshus och jag har under dagen gått runt i området och undersökt vad som finns här. Det är verkligen underbar natur här.

 

Min första intryck när jag först kom hit till värdshuset var att det här är typiskt Backpackers hem. Ett värdshus där man kan mellanlanda tills man ska åka vidare. Det är inte direkt ett lyxhotell men rätt skaplig värdshus där man kan få fint, fräscht rum och god mat för bra pris.

 

 
 

Klockan var cirka halv åtta när jag kom till Bifröst och min värd Matheu hämtade mig och en kille från Kina direkt på stationen och tog oss upp till huset där vi fick en direkt presentation av alla som jobbade där, rundtur av huset, restaurangen, köket, gästrummen, hönsen och sedan visade oss vart vi skulle bo. Mitt rum är litet och består av en våningssäng som jag kommer dela med en Polsk tjej som kommer nästa vecka. Liten garderob, element, hänge där man kan hänga jackor och väskor, det är allt. Litet men praktiskt. Känns lite skönt att ha rummet för sig själv i några dagar så jag kan smälta in bättre att jag är nu på en helt okänd ort tillsammans med människor jag aldrig har träffat och jag inte vet hur det kommer att gå. Jag var som sagt väldigt trött och sliten i gårkväll. Åkte jättetidigt på morgonen, suttit på ett flyg i flera timmar och sedan buss ända vägen till Grabrok, så jag gick raka vägen till sängen och sov, efter en rejäl mål mat nere i samlingsrummet och en ordentlig presentation av mina arbetskamrater. Alla kändes både hjälpsamma och trevliga och jag tror inte att det kommer bli problem att jobba här.

 

Men nu när allting är så nytt och okänt, får man lite av känslan av hjälplöshet och ensamhet över att man nu bor mitt ute i ingenstans och där närmaste stad ligger tjugor minuter härifrån. Det var lite som den känslan jag hade under min första natt nere i Gerlesborg för flera år sedan, hemma hos Marianne S. Gerlesborg ligger också mitt ute på landet, ingen trygg stad i närheten och allting kändes så mörkt, tyst och kusligt runt omkring en. Jag minns att jag ringde till mamma sent på kvällen och småträt lite eftersom jag hade hemlängtan. Men som tur var gick hemlängtan fort över och man såg vilka möjligheter man hade nere i Gerlesborg. Nya vänner att lära känna, skolan, naturen, havet. Mycket som gjorde så att man kändes sig mindre orolig och nervös och sedan vande man sig fort att bo så långt ute på landet där det inte finns några gatlampor eller hus nära gatan.

 

Det är såklart läskigt att resa och leva nånstans man aldrig har besökt tidigare, men man vänjer sig. Eftersom det var min lediga dag, passade jag på att besöka Grabroks stora krater som ligger alldeles i närheten av värdshuset och sedan till Glanni Vattenfall. En liten försmak vad Island kommer att erbjuda nu när jag äntligen är här.