29:e Januari 2011.
Inget speciellt har jag gjort idag, bara varit i min ateljé och försökt göra lite skisser till mitt senaste verk.
I mitt förra inlägg berättade jag om vår kroki studier av manlig modell och föreläsningen av Meira Ahmemulic. Det jag tänker ta upp nu är vad jag och klassen fick chansen att se igår i skolan.
Vi fick äran att se den holländske konstnären Renzo Martens kritikerrosade konstfilm ”Enjoy (please) Poverty, del 3” som Meira Ahmemulic hade fått tillåtelse att visa upp inför oss.
Renzo Marten är konstnär och typ dokumentärfilmare som använder en vanlig handkamera som verktyg i sitt konstnärskap.
”Enjoy Poverty” handlar om hans resa genom Kongos städer och plantager och igenom arbetar klassens fattiga, förfallna bostäder och liv. Han ställer också frågor och interjuvar olika biståndsorganisationer om deras arbete, samt utlands fotografer/reportrar som har i uppdrag att dokumentera och fota krig, svält och elände.
Filmen handlar också om de orättvisa villkor som arbetarna har som jobbar i plantagen.
Man förstår väldigt snabbt att Renzo Marten är väldigt cynisk över situationen. Det han säger till ortsbefolkningen att ” that the greatest resource they have is their poverty and they must take control of its means of production”. Dvs. i enklare mening; ”Ni kommer alltid att leva i fattigdom och elände så lev med det och utnyttja det!” (Vet inte om han riktigt menar det med 100 %?) Och sedan skyltar upp den stor neonskylt med texten "Enjoy please Poverty" på inför byborna.
Det låter väldigt cynisk, elakt och satiriskt men det han vill få fram är; vem utnyttjar egentligen vem när bilden av det fattiga Kongo exploateras? Vem har egentligen gjort att varje dag är en kamp för överlevnad för dem? Att hopp gess och sedan tas ifrån dem igen och igen?
Från hans handkamera får ex se hur fotografer tar kort på ortsbefolkningen som de vore djur och bara ser dem som objektivt. Ett avsnitt visar hur en fotograf tar snabbt kort på en gammal man inne i ett tält, utan att fråga om tillåtelse och sedan går sin väg utan att säga ”Hejdå” eller ”Tack”. (Renzo själv frågar direkt efter artigt vad den gamle mannen heter och han får svaret ”Richard”. )
”Enjoy Poverty” blev starkt uppmärksammad på Berlin bienalen år 2010 och har fått väldigt blandad kritik och ifrågasatt om han har utnyttjat lokalbefolkningen eller inte i sitt filmande.
Martens säger i en intervju:
Jag är både observatören och förövaren som själv bidrar till den afrikanska exploateringen. Jag kan aldrig vara frälsare eller befriare eftersom jag definieras av de strukturer och institutioner som utnyttjar i första hand. Jag kan inte ens låtsas att min närvaro skulle frigöra – även om jag blottlägger maktförhållanden av bilden av fattigdomen inom marknadsekonomin. Den med kameran kommer alltid att exploatera på grund av de maktrelationer som är inneboende i att ta, distribuera och sälja bilder. (Renzo Martens intervjuad av Frances Guerin, ARTslant, New York, 2009)
Filmen var verkligen inte lätt att se på!
Oftast dök det upp hemska bilder av mördade soldater som låg på marken med svärm med flugor över sig, små barn som såg ut som vandrande skelett och som kunde knappt gråta, skratta, skrika eller ens röra sig för de är så svaga. Det var hemsk men ändå var filmen väldigt gripande och det väckte många frågor i mitt huvud bla över hur långt går gränsen för en konstnär inom moral och etik?
Gjorde han rätt eller gjorde han lika stor fel som fotograferna eller biståndsorganisationerna i filmen?
2 kommentar(er)
