6:e Februari 2011.
Sitter framför min dator som vanligt, dricker lite gott Te och försöker sammanfatta veckans lektioner och föreläsningar.
Under ons, tors och fredag hade jag och klassen lektioner av gästläraren och konstkritikern Jessica Kempe i samlingsshallen.
Hon är utbildad Bildlärare och konstnär på Konstfack och är konstkritiker på Dagens Nyheter. Hon är en återkommande gästlärare med mycket i bagaget inom filosofi, konst och humanism och det hon föreläste handlade om: ”Babyboom i samtidskonsten - om spädbarnet som person, objekt och funktion i konst och massmedia.”
Det hon pratade om handlade mycket om hur "Babyn” (Från spädbarn till 3 års ålder.) börjar äntligen få mer rättvis plats inom samtidskonsten.
"Babyn" har oftast brukas/missbrukas inom konsten, media och reklam som ett objekt. Antingen som en gullig och rar, som ett hot och besvärligt eller som ett offer. Dvs som ett subjekt, en symbol, verktyg eller produkt istället som en människa.
Förr var det låg status att använda kvinnor och barn inom konsten som objekt i tavlor. Det var inte riktigt ”Fint” ansågs det.
Bilden nedanför är gjord av konstnären Bruno Amadio.
Under 60-70 talet användes Babyn som en slags symbol för kvinnans förtryck och isolering i hemmet. På flesta tavlor föreställer Babyn/barnet som nånting kvävande och hemsk.
Nedanför: Lena Cronqvist "Madonnan" och Anna Sjödahl "Vår i Hallonbergen".
På 1990-talet var spädbarnet fortfarande opopulär och låg långt ner på listan över feminismens och människorättsrörelsens konstmotiv. Marianne Lindberg De Geers jättelika tavla av sin son Örni var ett undantag! (Bilden härnedan för.)
Det Jessica Kempe vill visa fram är att samtidens konstnärer försöker nu öppna nya plan för bebisen och visualisera som en människa dvs. en person med känslor och medvetenhet. Att även om den är så liten och han/hon förtjänar att ses som subjekt och inte som objekt inom konsten/kulturen.
Det var spännande att lyssna hur babyn/barnet har blivit visualiserad i både positivt och negativt sätt och veckans uppgift var att försöka öppna nya plan och försöke visualisera ”babyn” i andra perspektiv.
Gjorde ett försök att göra en enkel målning som föreställer mitt allra första intryck av verkligheten som barn.
Jag har absolut inga minnen från min spädbarnstid! Ingen har det! Men jag har några diffusa minnen från när jag var i 2-3 års åldern!
Det är inte tydligt men jag har ett diffust minne över hur jag satt otåligt på en stol inne i en kyrka. Jag bar på en vit klänning och kunde inte sitta stil. Jag minns känslan att jag sprang fram och tillbaka mellan stolen och altaret och allting var stort och mycket ljust.
Jag vet nu att detta första minne utspelade sig under min lillasysters dop inne i Säffle kyrka, datum minns jag inte, men det var där och ingen annanstans som jag började bli medveten om min omgivning och mig själv.
Ganska häftigt och lite kusligt på samma gång eller hur!
0 kommentar(er)
